wutheringheights

Hittade mina gamla dikter från 2006 idag.
De är skrivana under en höst och vinter då jag mådde fruktansvärt dåligt.
Orden kommer ur djup smärta, svek och raseri.
Orden jag skrivit är märkligt aktuella igen och kanske var det därför jag hittade dem just nu.
Kanske är det universums sätt att påminna mig om att saker på sätt och vis går igen och att jag inte ska ge vika den här gången.
Jag är starkare nu och har inga planer på att vika ner mig eller ge efter oavsett om det blir jobbigt.
Vilket det kommer att bli...

Vulkanutbrott (till dig..)

Likt en vulkan har jag vilat, avvaktat.
Låtit känslor och tankar lagras inombords.
Förr eller senare skulle allt komma upp till ytan.

Jag har vilat, avvaktat i vad som känns som en evighet.
Men nu, nu har det gått för långt.
Jag är nära att brista, utbrottet är nära.

Känslor och tankar bubblar över likt lava.
Allt rött och svart vill ut, vill nå dig !

Vår värld sätts på prov, klarar vi det här ?
Det är upp till bevis nu, nu när jag brister.

Lavan flödar över och rinner i strida strömmar.
Aska lämnas i dess spår.

Lavan rinner mot dig, för den är menad för dig !
Klarar vi det här eller blir askan allt som finns kvar ?

Skrivet 2006-12-10