I´m waiting for nothing
Funderar över varför en del av det som ligger till grund för gårdagens inlägg har påverkat mig så som det har gjort den här gången. Kanske är det mitt eget sårade ego som spökar
Det har inte alltid varit enkelt och självklart mellan oss men på nåt sätt har jag alltid kunnat ränka med att du finns där någonstans.
Men det är något som känns annorlunda den här gången och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag förstår om du har mycket att göra och kanske känner jag mig bara bortglömd. Att glömma är helt okej men att upprepade gånger inte svara, det får mig att tro att något är fel för det är inte likt dig. Och ärligt talat hur svårt är det att slänga iväg ett kort sms??
När jag sen tänker på det du berättade sist vi sågs så undrar jag vad som egentligen har hänt. Men du svarar inte så hur ska jag få veta??
Det gör mig förbannad, sårad och orolig och nu tänker jag faktiskt inte lägga ner mer tid på att försöka få tag i dig hur gärna jag än vill. Förhoppningsvis hör du av dig, men nu får det vara nog!
