You´d probably love it if you´d only dare
Har för mycket tid att tänka ute på ön, det gör att jag börjar grubbla.
Jag börjar dissikera händelser och analyserar sönder små detaljer.
Detaljer som kanske egentligen inte ens finns där.
I det här läget är det inte bra för mig att vara ensam.
Det slutar alltid med att jag läser in för mycket i saker och allt som oftast går det åt ett och samma håll.
Jag kommer fram till att jag har inbillat mig hela skiten.
Jag vet ju om att jag gör så här och att det är min egen rädsla som spelar spel med mig men likt förbannat så sitter den där lille djävulen på min axel och hånler nu igen.
Jag vet ju vart jag har mig själv så varför kan jag inte bara låta det vara och ta det som det kommer.
Strunta i alla tecken hit och dit och bara vara, njut av de små sakerna och minnas det som är värt att minnas.
Minnas det som är bra och värdefullt för mig.
Varför kan det inte bara var enkelt??
