wutheringheights

Som jag tidigare har skrivit så påverkar musik mig otroligt mycket och jag förknippar ofta olika låtar med situationer jag befinner mig i.
Förra året när allt kändes skit och en massa mindre roliga saker hände så fick jag ett låttips av en kär vän.
Slipknots "Snuff". Jag kunde lyssna på låten om och om igen i timmar, den gav mig utlopp för så otroligt mycket av det som fanns inom mig.
Låten förmedlade ilskan, sorgen, besvikelse, hopplösheten och hindrade mig från att explodera!
I flera månader kunde jag inte lyssna på låten utan att börja gråta och det spelade ingen roll hur många gånger jag hörde den, likt förbannat så grät jag. Men tårarna behövde komma för det fanns så mycket samlat inombords som inte hittade någon annan väg ut.
Det spelade ingen roll att jag trodde att jag hade kommit över det, varje gång jag hörde Snuff så bubblade det upp igen utan förvarning.

Nu ikväll var försa gången på länge som jag hörde låten och när den var slut så insåg jag att inte en enda tår hade fallit och inga bittra känslor bubblade upp inom mig.
Jag förknippar inte längre Snuff med ilskan och allt annat jag kände då för jag antar att jag verkligen är helt färdig med det, vilket känns otroligt skönt! Alla känslor jag kände då har läkt ur min kropp och mitt hjärta och det påverkar mig inte längre. Ingenting ligger latent och jag tycker själv att jag har kommit en bra bit på vägen från den personen jag var då. Det har gjort mig starkare men även mer vaksam och förhoppningsvis lite mindre blåögd...


Slipknot – Snuff