wutheringheights

Vill skriva så mycket men vet egentligen inte vad.
Det händer så mycket just nu fast ändå känns det som att jag står still.
Jag är glad, tillfreds och i fas men varje morgon och kväll innebär en svacka.
Att dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad somna och vakna ensam tär även på den starkaste.
Just nu känner jag mig underligt vilsen i det avseendet.
Det blir jobbigare och jobbigare att vakna ensam, speciellt när jag ser hur mina vänner springer ifrån mig.
Kanske är det den tiden på året, våren har aldrig varit min grej.
Kanske är det hjärta och hjärna som skriker efter något som inte finns i detta nu.