wutheringheights

Efter ett tag i samma mönster början man omprioritera och ett bra tag nu har situationer och personer börjat gå mig på nerverna. Det är beteenden och ageranden som har fått mig att trötta och det här är ett sätt för mig att "blow off some steam" innan jag exploderar på alla i min närhet.


Vissa människor verkar vara konstant omgivna av drama av olika proportioner och sen finns det dem som lyckas skapa drama av minsta lilla grej. Allting blåses upp till enorma mått och visst får man göra det ibland, det gör även jag. Men när minsta lilla grej, hela tiden, blåses upp till något enormt som det ska snackas i timmar om du blir jag less. Och det är inte så att det pratas en gång om det, nej hela tiden upprepas samma sak och det ska vridas och vändas på allt utan att det kommer att komma någon annan lösning än den som redan presenterats. Efter ett tag blir jag så less att jag inte orkar svara längre, jag orkar inte ens lyssna, jag stänger av och hummar, nickar och säger ja eller nej på till synes passande ställen.
Så fort man försöker ta upp sina egna tankar eller problem börjar denna sortens människa att prata om sitt drama som om det var det jag skulle nämna. Detta utan en tanke på att det jag ska säga kanske inte alls är relaterat till denna människa. Jag kanske tänker börja prata om vädret eller vad fan som helst och denna typ av människa kan vända även detta till något som relaterar till det för dagen mest "angelägna" drama.
Det här sättet gör mig rent av förbannad och inombords skrikr jag åt er att hålla käften och kanske borde jag göra det, skrika rakt i era ansikten så att ni förstår hur jävla irriterande det är!

Sen finns det de som hela tiden tror att de kan bestämma vad alla andra ska göra utan minsta tanke på hur detta tas emot eller påverkar de andra inblandade. Och bland dessa människor finns det såklar de som bara tackar och tar emot denna möjlighet av att slippa tänka själva. Planer görs och för att citera så kommer man ju inte att "missa något" för att det bestäms så himla bra vad som ska göras framöver. Men jag vill inte alltid göra som ni vill och vi har definitivt inte samma intressen, och att göra på det sättet som ni bestämmer det skulle inte ge mig något som helst i utbyte. Ni tror att ni är så himla bra och duktiga, the center of attention. Men gissa vad det är mest bara irriterande och tröttsamt så in i helvete.
Det verkar också komma en själviskhet med detta och jag börjar se det allt tydligare och det är inte speciellt ofta det frågas efter mitt allmäntillstånd, hur jag mår det spelar ingen roll men om jag inte frågar hur det är eller hur det går då blir det massa sura miner och tråkig attityd. 
Jag trodde att vänskap skulle vara ett givande och tagande men tydligen trodde jag fel!  


Sen en tid tillbaka har jag känt så här och insett att jag måste börja om.
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där.
Och snart så har man glömt vem man är