wutheringheights

Jag har varit blodgivare sen året jag fyllde 18 och fick börja lämna blod, det kändes som en självklarhet för mig att göra det då jag är fullt frisk och inte äter några mediciner. Genom åren har det blivit ett gäng gånger och varje gång så har det känts lika bra som gången innan.
Jag har aldrig haft något problem med själva tillfället när man lämnar, känner inget obehag och tycker inte att det är läskigt eller gör ont. Fast jag är väldigt svårstucken och det ibland har gått tokigt så har det liksom inte bekommit mig. Inte heller har jag mått dåligt efteråt, vissa får yrsel och blir trötta efter blodgivningen men jag har aldrig känt av någon sådan effekt.

Men sen kom den 27 oktober 2011...
Jag är mitt inne i en väldigt stressig period med massor av saker i skolan och ett intensivt jobb som även det tar sin beskärda del av tid i anspråk. Jag vet inte om detta påverkar hur kroppen reagerar men idag kom dagen då jag upplevde obehag vid blodgivning och det var riktigt läskigt.
Det hela började bra, som vanligt tog det lång tid att hitta ett bra kärl att sticka i då de ligger djupt nedgrävda i mina armar. När sköterskan sedan stack så gjorde det ondare än vanligt men jag tänkte inte mer på det, själva tappningen gick snabbt och efteråt satte jag mig ner och fikade lite innan det var dags att gå vidare.
Tog på mig kläder kom ihåg att ta bort skoskydden och gav mig iväg och mådde hur bra som helst. Gick iväg till bussen för att forsla mig själv upp till Stockholm och kvällens personalmöte. Väl på tåget började jag att må otroligt illa och det kändes som att jag skulle falla ihop vilken sekund som helst och fick verkligen kämpa för att inte kräkas. Hoppade av vid Sthlm södra och tog mig kräkfärdig upp till kontoret, satte mig ner och allt bara snurrade. Härligt nog (inte) så var jag ensam där, mötte kollegorna i dörren när jag kom. Kollade in armvecket och såg att det hade blödigt mer än det brukar, ytterligare en skillnad från hur det vanligtvis är. Fick i mig lite mat och massa vatten och började så smått att må bättre. Efter ett långt och intensivt möte kom jag hem och skulle byta plåster och ser att det bredvid stickmärket har börjat anta en annan färg, ett litet blåmärke verkar poppa upp. Ytterligare en ovanlighet, jag får aldig blåmärken, fick inte ens blåmärken när jag krockade för flera år sedan. Jag får ont men inga synliga märken, det här gör dock inte ont men det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig till imorgon.

En mycket ovanlig blodgivning denna gång och kanske kommer det som en reaktion på hur kroppen och huvudet egentligen mår. Det finns i allafall helt klar en första gång för allt!