wutheringheights

Allting känns så underligt just nu, jag vet knappt vart jag har mig själv.
Så mycket som har blivit så fel på så kort tid.
Jag både såras och sårar och jag känner mig usel just nu.
Jag vet inte om jag orkar resa mig upp igen, det har blivit för mycket.
Känslorna blir allt svårare att hålla isär och jag vet snart inte vilken som hör hemma vart.
Jag vet inte heller vart jag ska få kraften ifrån att orka reda ut denna härva...


Come and see me, sing me to sleep
Come and free me, or hold me if I need to weep
Maybe it´s not the season, maybe it´s not the year
Maybe there´s no good reason why I´m locked up inside

Hittade mina gamla dikter från 2006 idag.
De är skrivana under en höst och vinter då jag mådde fruktansvärt dåligt.
Orden kommer ur djup smärta, svek och raseri.
Orden jag skrivit är märkligt aktuella igen och kanske var det därför jag hittade dem just nu.
Kanske är det universums sätt att påminna mig om att saker på sätt och vis går igen och att jag inte ska ge vika den här gången.
Jag är starkare nu och har inga planer på att vika ner mig eller ge efter oavsett om det blir jobbigt.
Vilket det kommer att bli...

Vulkanutbrott (till dig..)

Likt en vulkan har jag vilat, avvaktat.
Låtit känslor och tankar lagras inombords.
Förr eller senare skulle allt komma upp till ytan.

Jag har vilat, avvaktat i vad som känns som en evighet.
Men nu, nu har det gått för långt.
Jag är nära att brista, utbrottet är nära.

Känslor och tankar bubblar över likt lava.
Allt rött och svart vill ut, vill nå dig !

Vår värld sätts på prov, klarar vi det här ?
Det är upp till bevis nu, nu när jag brister.

Lavan flödar över och rinner i strida strömmar.
Aska lämnas i dess spår.

Lavan rinner mot dig, för den är menad för dig !
Klarar vi det här eller blir askan allt som finns kvar ?

Skrivet 2006-12-10

Har upptäckt några oroväckande otrevliga sidor hos en nära vän.
Eller jag kanske har fel när jag säger att hon är en nära vän.
I min värld gör man inte såhär mot sina närmsta vänner.
Det är som att hon har genomgått en total förvandling och vart hennes
gamla jag har tagit vägen, ja det önskar jag att jag visste.
Förstår inte hur hon kan göra som hon gör när hon vet vad jag har varit med om.
Hon har villigt suttit och lyssnat när jag berättat om allt som rör situationen jag befinner mig i.
Hon har glatt gett mig förslag och lovat att pusha mig i det här.
Men istället hugger hon mig i ryggen så fort det började bli intressant och saker började hända.
Hon rent ut sagt spottar mig i ansiktet och gör precis samma sak som jag några år tidigare upplevde med en annan så kallad vän.
Den gången var hon den som stöttade och tyckte att det var dålig stil av den andra "vännen" i fråga.
Den gången var hon på min sida och tyckte liksom jag att så gör man inte mot en av sina bästa vänner.
Men nu står hon helt plötsligt på andra sidan staket i samma fråga och skiter fullständigt i allt hon någonsin sakt.
Hur ska jag kunna lita på något hon säger nu?
Hur fan kan hon göra såhär när hon vet vad jag känner och hur jag känner inför situationen.
Hur fan kan hon sen komma och säga att hon inte alls var medveten om hur det uppfattades.
Värst av allt är nog ändå att det fortsätter trots att jag har pratat med henne om det och talat om för henne hur jobbigt det känns för mig att se vad hon håller på med.
Hur fan kan man vara så falsk?!?!

When you slammed the frontdoor shut
a lot of others opened up
So did my eyes so I could see