Situations
Sitter och stirrar på högen med böcker jag har placerat framför mig på bordet. Borde slå upp första bästa bok och leta efter något användbart till uppsatsen men det tar emot något fruktansvärt just nu.
Det är 1 månad kvar till inlämning och jag anser inte att jag har kommit speciellt långt och just nu är jag frustrerad men ännu så är jag inte orolig.. Konstigt nog!
Jag vet att jag jobbar som bäst under press men det här är inget som går att göra under press, eller det går ju för man är konstant pressad men om jag skjuter upp det så kommer det inte bli bra. Jag har egentligen inte tid att sitta här och fisa runt men jag gör det för att allt annat känns så jävla motigt.
Det är egentligen konstigt för jag har ju trots allt valt ämnet själv och jag har valt något som jag verkligen är intresserad av men jag saknar fortfarande så himla mycket material och uppslag då jag inte har lyckats få till någon intervju i detta nu.
Jag har några inbokade, den första på fredag och resten veckan därpå, det kommer att bli otroligt tufft men jag får helt enkelt köra natt och dag. Sova får jag göra i december, eller nästa år...
Ensam bortåt vägen
Jag har nog lärt mig att gå hem
På alla sätt, från alla ställen
ensam bortåt vägen
Jag har en trogen gammal vän
som väntar mig om kvällen,
som ställer upp i alla lägen
Som en apa på min rygg,
som ett spöke i min hjärna,
som jag aldrig riktigt kommer undan
Du har så underbara ord,
du kan le så att jag smälter,
du kan ge så jag tar åt mig
Jag skulle gärna ha ditt mod,
jag skulle gärna ha din kärlek
men jag vänder här, förlåt mig
Och om du saknar mig ibland
så kan du släcka alla lampor
för jag finns nånstans i mörkret
Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän demonen
I sin tysta, mörka vrå
Hejdå! Vi kanske ses nån gång igen
Du kan väl ringa mig ibland,
jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter
Jag är så rädd att komma fram
nån annanstans, så jag samlar
på tur- och retur-biljetter
Jag vill ha fria vägar ut
Jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet
Och jag vet att jag har fel,
och jag vet att du har sett hur jag
går ensam genom livet
Och jag vet det är ett spel,
och jag vet att du har kämpat för nåt
som jag tagit för givet
Men nu ringer telefonen...
Du kan väl sakna mig ibland
du kan väl stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt
Men nu ringer telefonen...
Nån gång igen
Nån gång igen
Rushing through my bloodstream
Jag har varit blodgivare sen året jag fyllde 18 och fick börja lämna blod, det kändes som en självklarhet för mig att göra det då jag är fullt frisk och inte äter några mediciner. Genom åren har det blivit ett gäng gånger och varje gång så har det känts lika bra som gången innan.
Jag har aldrig haft något problem med själva tillfället när man lämnar, känner inget obehag och tycker inte att det är läskigt eller gör ont. Fast jag är väldigt svårstucken och det ibland har gått tokigt så har det liksom inte bekommit mig. Inte heller har jag mått dåligt efteråt, vissa får yrsel och blir trötta efter blodgivningen men jag har aldrig känt av någon sådan effekt.
Men sen kom den 27 oktober 2011...
Jag är mitt inne i en väldigt stressig period med massor av saker i skolan och ett intensivt jobb som även det tar sin beskärda del av tid i anspråk. Jag vet inte om detta påverkar hur kroppen reagerar men idag kom dagen då jag upplevde obehag vid blodgivning och det var riktigt läskigt.
Det hela började bra, som vanligt tog det lång tid att hitta ett bra kärl att sticka i då de ligger djupt nedgrävda i mina armar. När sköterskan sedan stack så gjorde det ondare än vanligt men jag tänkte inte mer på det, själva tappningen gick snabbt och efteråt satte jag mig ner och fikade lite innan det var dags att gå vidare.
Tog på mig kläder kom ihåg att ta bort skoskydden och gav mig iväg och mådde hur bra som helst. Gick iväg till bussen för att forsla mig själv upp till Stockholm och kvällens personalmöte. Väl på tåget började jag att må otroligt illa och det kändes som att jag skulle falla ihop vilken sekund som helst och fick verkligen kämpa för att inte kräkas. Hoppade av vid Sthlm södra och tog mig kräkfärdig upp till kontoret, satte mig ner och allt bara snurrade. Härligt nog (inte) så var jag ensam där, mötte kollegorna i dörren när jag kom. Kollade in armvecket och såg att det hade blödigt mer än det brukar, ytterligare en skillnad från hur det vanligtvis är. Fick i mig lite mat och massa vatten och började så smått att må bättre. Efter ett långt och intensivt möte kom jag hem och skulle byta plåster och ser att det bredvid stickmärket har börjat anta en annan färg, ett litet blåmärke verkar poppa upp. Ytterligare en ovanlighet, jag får aldig blåmärken, fick inte ens blåmärken när jag krockade för flera år sedan. Jag får ont men inga synliga märken, det här gör dock inte ont men det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig till imorgon.
En mycket ovanlig blodgivning denna gång och kanske kommer det som en reaktion på hur kroppen och huvudet egentligen mår. Det finns i allafall helt klar en första gång för allt!
I wonder if you ever think of me
Under veckan så har tankar smugit sig på, tankar som är direkt opassande och rent av förbjudna.
De liksom bara dyker upp utan förvarning eller möjlighet att förhindra dem, men när jag väl kommer på mig själv med att vandra iväg i de banorna så kan jag åtminstone stoppa det.
Jag svävar iväg av minsta lilla grej, börjar tänka på ord som skrivits, ord som sagts, konverstioner som ägt rum och blickar som utbytts. Kommer på mig själv med att göra saker som jag hoppas att ingen annan märker.
Fan det här funkar inte, jag vet att det är dött lopp och jag hoppas att det är någon tillfällig grej eller inbillning, jag vet fan inte men om jag låter det fortgå så kommer det att bli problematiskt för mig.
You´ve got me crawling out of my skin
Under kvällen har jag upplev en uppfriskande känsla av PANIK!!!
Känner mig fucked in a very bad way!
Försöker ta itu med det men just nu går det sådär va.
Fan Johki å jag gjorde ju världens bästa konkretisering av våra tankar idag och just då kändes allt så himla klart och tydligt. Pappret sitter kvar på väggen och känns väldigt bra men sen läste jag studiemanualen ordentligt för typ första gången och då, PANG, BOOM, TJOFF, där kom den, PANIKEN!!!! :-S
Som om det inte vore nog saknas ett grundläggande ämne i min kropp och jag känner mig som en pundare på avgiftning. Yeehaaw livet leker tamefan!
Kanske skulle smälla upp ytterliggare ett skitstort papper och kluddra ner alla tankar... Ja jag tror faktiskt att jag gör det, kanske blir effektivt denna gång med!
You break and I´m bending
Idag köpte jag mig en flaska med adaptogener, naturläkemedel med prestationshöjande effekt. Eller det ska i allafall hjälpa mot trötthet och jag hoppas verkligen att det visar någon form av effekt för som det är nu är jag trött hela jävla tiden!
Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, et spelar ingen roll om jag går och lägger mig tidigt eller sent jag är lika förbannat trött hela tiden ändå. Jag vet att det förmodligen beror på att jag har mycket att göra men det är inte bara en mental trötthet den syns även på mig. Hela jag ser trött, grå och tråkig ut och skuggorna under ögonen går inte av för hackor. Eller så kanske det bara är jag som inbillar mig, jag vet faktiskt inte.
Jag vet dock med säkerhet att jag är sjukt trött på att vara så himla trött!!
Tro, om inte jag så vem ska tro på mig?
Jag har aldrig varit bra på långdistans
vill kunna se mina mål
Vissa som kämpar kommer ingenstans
dom ges med mer än vad dom tål
Men även fast loppet varit långt nu
och terrängen är svår
Så tror jag vändningen kan va pågång nu
det kanske blir ett bra år
Tro, om inte jag så vem ska tro på mig?
Tro, tro på att allting ordnar sig
Jag kan va positiv och negativ
jag kan se början och slut
Jag tror att allting kommer växelvis
man sätter in och tar ut
Jag har aldrig varit något för långdistanser
jag glömmer bort var jag ska
Jag tror det rör sig om en obalans här
i de stegen jag tar
Tro, om inte jag så vem ska tro på mig?
Tro på att allting ordna sig
Tro, om inte jag så vem ska tro på mig?
Tro på att allting ska ordna sig
Standing in line to see the show tonight
Så efter att ha sett 3 spelningar på 5 dagar så är det dags för en liten utvärdering...
Söndag 9/10- Lars Winnerbäck
En verkligt positiv överraskning, med en annorlunda sättning mot vad man är van vid.
Lasse kompades av trummor, piano och cello samt trumpet. Otroligt finstämt och ett väldigt ärligt och härligt klimat konserten igenom. Lasse sjöng fantastiskt bra kvällen igenom och var ovanligt avslappnad på scen. han blandade även upp med en hel del nya låtar mitt bland alla gamla godingar. Kvällens absolut bästa framförande var Söndermarken, enorm helt enkelt!
Sättningen tillsammans med atmosfären på Cirkus gjorde detta till en av de bästa spelningarna jag har sett med Lasse! Det blev en känslosam kväll med massa, massa minnen som dök fram ur gömmorna. :-)
Tisdag 11/10- Red Hot Chili Peppers
Jag var taggad till tusen och såg fram emot en grym konsert. Har sett dem tidigare och den är en av mina topp 5 bästa konserter någonsin, men denna gång föll det platt..
De var absolut inte dåliga men hela tiden kändes det som att en viktigt ingrediens saknades, John Frusciante!!
Nya gitarristen kan verkligen inte fylla hans skor och det skadar dem enligt mig ofantligt mycket. Alla låtar är numera väldigt bas-baserade, vilket i sig inte är dåligt men låtarna får inte samma driv som tidigare. En låt som Dani California som har en sån jäkla kalasrefräng som får alla att vilja dansa fick denna gång större delen av Globen att vara stilla. Flea och Chad jobbade på som galningar och Chads trumsolo var kvällens bästa. Keidis kändes avslagen och Klinghoffer var på scen men märktes knappt. Setlisten var inte heller den bästa och med så många bra låtar i bagaget så hade de lätt kunnat skippa att spela ex. Breaking the girl. Allt som allt en bra konsert men inte i näsheten av att uppnå den kapacitet de faktiskt har.
Torsdag 13/10- Joshua Radin +Joseph Arthur
Joseph Arthur öppnade för Joshua och denne man kommer tyvärr inte gå till historien som något minnesvärt i mina ögon, vilket är väldigt synd då jag lyssnade en hel del på han under min gymnasietid. Han var väldigt introvert på ett dåligt sätt, det kändes pretentiöst och ärligt talat inte speciellt bra. Han har en trevlig röst men den kom inte fram mycket alls av den, nu såg vi visserligen bara ett par låtar med han så kanske var det toppen innan vi kom, vem vet..
Joshua Radin var dock en överraskning på gott och ont. Han var otroligt avslappnad på scen och hade en helt underbar scennärvaro och fångade publiken på ett sätt som fick det att kännas som att han hela tiden stod och tittade på en från scenen. Han var avslappnad och berättade ledigt om vad låtarna han spelade handlade om och ibland fick jag lite känslan av att jag satt i ett vardagsrum med en gammal vän Hans röst är riktigt bra och att höra han live fick mig verkligen att uppskatta hans röst på ett helt annat sätt. När jag har hört Joshua på skiva så har jag tyckt att det låter bra men att det kan bli lite väl slätstruket efter ett tag, men han bevisade igår att han har ett riv och ett djup i rösten som fick mig att falla som en fura. Det finns ett djup som kom till sin rätt när han och bandet som sista låt körde unplugged.
Dock slaktades mången trallvänlig låt till förmån för lätt omarbetade sångarrangemang som inte alls följde det man själv hört och kan sjunga med i. Jag gillar när artister gör ändringar från hur låtar låter på skiva, det blir mer levande så men det blir inte alltid bra. En riktigt bra och trivsam spelning!!
Vän! i förödelsens stund
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
